trolltagen

När du kämpat genom 9 månader med illamående, foglossningar och humörsvägningar. När du kämpat med värkarbete i timmar, som du aldrig tror skall ta slut, när det lilla barnet ligger på din mage, röd och blodig, skriker sitt första skrik. När du håller i henne/honom och känner att ingen i hela världen kan vara lika lycklig som du är just i denna stund.
Att man kan känna sådan fullkomlig lycka och kärlek för sitt barn det är helt otroligt!
Men när man håller detta lilla barn i sin famn så vet man ingenting om framtiden,hur kommer det att gå för barnet,kommer barnet att klara sig från mobbing och droger???????? Ingen som vet....
Man kan bara hoppas att man gör det rätta för barnet för att barnet skall få det så bra som möjligt.

Idag var min sons kompis dödsannons i tidningen, tror inte jag tänkt så mycket på döden som jag gjort sedan dödsbudet kom. Kan inte ens föreställa mig hur hans familj har det, men är så ledsen över det som hänt, man önskar ingen detta. Jag ber till Gud över att det aldrig skall hända mig....att få ett dödsbud som gäller ens eget barn,det måste vara något så fruktansvärt.
Min son mår jätte dåligt över detta såklart, grämer sig om han kunde ha gjort nått, är arg på sin kompis som tog den utvägen. För honom tog det 12 dagar tills han orkade komma hem till oss, de har träffas alla kompisar, pratat, gråtit, varit arga ihop.
Men jag tänker mycket på denna unga man som valde att ta sitt liv,ser honom framför mig, den lilla lintotten som stod och fnissa i dörröppningen, jag blir så tom i kroppen, en hjälplös tomhet, med ett stort varför?